Ibland när man helt oplanerat möter människor så slås man av hur olika de livsvärldar människor lever i faktiskt kan vara och i vilka otippade konversationer man kan hamna i om man tillåter sig själv att vara lite nyfiken och inte ha så jävla bråttom hela tiden.
När jag skulle hem från jobbet en kväll för inte många dagar sedan så stod bredvid min bil en aningen mindre och aningen äldre bilmodell vars förare strök omkring strax utanför. När jag i vanlig ordning skulle dra igång motorn och packa in mina tillhörigheter så kom nämnda förare, en man i 60-70 års åldern, fram till mig och började prata.
Det visar sig att mannen var bonde, hemmahörande strax utanför Alvesta och att han ville prata flyttfåglar och slemgödsel samt att han tyckte att jag var rätt person att hålla ett sådant samtal med. Han började med att säga han tyckte att jag borde slänga på vinterdäcken eftersom det snöade. Samtalet leddes sedan in i en diskussion om vissa fågelarters närmast radarlika förmåga att spåra upp färsk gödsel på åkrarna för att få sig en brakmåltid. Han menade på att stora moln av fåglar visst dök upp kring hans nylagda gödsel tidigare under dagen och att många av dessa var av arten sidensvans.
Under tiden vi pratade kring detta tema så tänkte jag för mig själv att vad härligt det är att vissa människor bara helt ohämmat kan komma fram till en vilt främmande människa och prata om liknande ämnen. Glöm väder och vind – här pratar vi om manliga saker som gödsel och övervintrande fåglar. Sen om han hade festat med sidensvansarna (se nedan) och var lite berusad eller inte är orelevant.
Sidensvans (Bombycilla Garrulus) livnär sig mest av bär och frukt (och gödsel tydligen*) under vinterhalvåret, insekter under häckningssäsongen. De kan bli berusade, när sockret i bären jäser och alkohol bildas. (Den otroligt akademiskt relevanta Wikipedia)
Vilka sköna lirare tänker jag. De äter inte bara insekter marinerade i bajs, utan super sig dessutom fulla. Jackassgänget gå och göm er! Här har ni några som vet hur man festar med stil!
och nu till pakistaniern…
Som ett brev på posten när jag hade pratat med en talför representant från urbefolkningen med rötterna djupt nergrävda i den småländska myllan, så fick jag senare i tvättstugan chansen att stifta bekantskap med en person av annan karaktär, nämligen Moon (hans namn uttalades så) från Pakistan som visade sig vara utbytesstudent och som gärna ville träffa ”a swedish girl” och gifta sig med eftersom han trivdes så bra i Sverige. Skälet till att han trivdes så bra här var enligt utsago att han tyckte att vädret var så förträffligt! (Denna dag så regnade det, med ett härligt inslag av grå klibbig dimma.) Detta trivdes Moon med eftersom hans hy då blev blekare och blekare. För de som inte vet det så är blek hud ett skönhetsideal i Pakistan. Det ska tydligen ha att göra med att den högsta kasten enligt legenderna var ett folk med ljus hy och blå ögon.
(Här kan man lätt hamna i en diskussion varför just dessa ideal lyfts fram som statussymboler. Finns det någon slags indoeuropeisk myt som lever kvar ända in i våra dagar om ett ljust och blåögdt härskarfolk? I så fall är det ju läskigt, men kan kanske också förklara den kraft som dessa tankar kan ha och hur dessa sedan kan användas till extremt förfärliga ändamål.) Usch nä! Det får vi spara till en annan dag. Kan kanske bli en intressant socialantropologisk studie?
Han sa i alla fall efter att jag hade föreslagit det att vi kunde byta. Jag kunde få hans stora hus i soliga och varma Pakistan och han kunde få min lilla lägenhet i kalla och blekgrå Sverige. Det kanske är en bra deal?
*egen anm.
/T